Mina symtom innan operationen

  • Det allra värsta för mig är smärtan i nacken. Det är inte ett enda ögonblick av mitt liv som jag inte har ont. Jag kan inte ens öppna ett lås med nyckel eller öppna en skruvkork utan att få ännu ondare i nacken. Smärtan gnager på mig inifrån och ut. Den kryper och växer inom mig tills att jag tillslut blir helt tokig och inte står ut längre. Jag är rädd att smärtan kommer äta upp mig tills att jag bara kvarstår i några smulor.

 

  • I varje ögonblick av mitt liv har jag svårt att hålla huvudet uppe. Det känns som att mitt huvud väger 30 kg. Det pågår ett ständigt världskrig i min nacke för att hålla allt på plats. Jag är konstant rädd att huvudet praktiskt taget ska ramla av. Jag kan likna det med att en pinne (ryggrad) ska hålla uppe en pumpa (huvud), det förstår vi ju alla att pinnen minst sagt kommer att ha det tufft på jobbet.

 

  • Jag har i princip ont i huvudet varje dag. Spänningshuvudvärk fram och bak i huvudet. Det känns lite som att jag har en hjälm på huvudet som för varje sekund krymper och krymper. Tillslut blir hjälmen alldeles för trång och då gör det olidligt ont.

 

  • Jag kan för varje dag känna hur felet i nacken mer och mer kryper in i min hjärna. Det här är nog det som skrämmer mig mest. Varenda tanke jag tänker i vartenda ögonblick av mitt liv avbryts av den onda känslan jag känner i nacken. Det tar ungefär dubbelt så lång tid för mig att tänka eftersom att jag konstant blir avbruten av smärta. Det här leder till att jag känner mig efterbliven. Alltså på riktigt efterbliven och inkompetent.

 

  • Jag känner mig generellt sett svag i hela min kropp, som om jag inte har någon styrka alls i varken ben eller armar. Som om jag är en kokt spagetti.

 

  • Jag ligger i sängen i princip hela dagarna och vet jag att jag ska göra något utanför min ”comfort zone” vet jag att då gäller det att vila upp sig innan. Det gäller oavsett om det handlar om en tio minuters promenad eller en fika med en kompis. Trots detta blir jag alltid straffad så fort jag gör något över gränsen för vad jag klarar av (alltså allt som inte innebär att ligga i sängen). Smärtan kommer direkt men jag blir inte av med den på ett bra tag. Jag blir straffad i dagar, ibland veckor.

 

  • Att stå upp är den jobbigaste positionen för mig. Det börjar redan när jag ska resa mig upp från att ha suttit eller legat. Världskriget bryter ut i resande ögonblick, det svartnar för mina ögon åtta av tio gånger och till följd av det får jag balansproblem och jag känner mig otroligt snurrig. Den här känslan uppstår även när jag varit i stående position för länge. Jag har svimmat flera gånger på grund av detta. En av alla gånger slog jag i huvudet i ett järnrör så att jag fick åka till akuten och sy fem stygn i huvudet. Jag kan likna det med järnbrist och blodsockerfall, skillnaden är att jag tappar kontrollen över alla delar i min kropp tills jag börjar skaka och ramla ihop.

 

  • Jag har ingen blodcirkulation över huvud taget. Mina fingrar och fötter blir kritvita så fort de inte är täckta. Det här är ett jobbigt problem när jag knappar på datorn. Då ”blottar” jag ju mina händer i luften vilket leder till att de vitnar. Jag kan ju inte ha handskar på mig då direkt. Det spelar alltså ingen roll om det är +30 eller -30 grader så vitnar de.

 

  • Jag har konstant spännande, skärande och huggande smärtor i min bröstrygg och mina skuldror. Ofta känns det som att jag blir knivhuggen i Trapezius. Det gör olidligt ont och spänningarna släpper inte i första taget.

 

  • Jag har otroligt tufft för att sortera intryck. Att vistas i offentliga utrymmen kan vara jättejobbigt, då är det så många olika ljud och ljus som jag ska sålla och sortera. För mig är att vistas på förfester, klubbar, restauranger eller köpcentrum ett steg på andra sidan. Jag vet aldrig hur det kommer att sluta. Detta leder till en typ av social dysfunktion, vilket inte är det lättaste att handskas med.

 

  • Jag har fått väldigt dåligt minne. I princip så existerar inte ens mitt närminne. Det är ytterst sällan jag kommer ihåg vad någon just berättade för mig. Om min mamma ex. berättar för mig att hon kommer hem om en timme för att hon ska handla så behöver jag fråga henne tre gånger till vart det var hon skulle åka. Sen slutar det ändå med att jag 15 minuter senare får ringa henne för att fråga vart hon är någonstans. När jag läser böcker måste jag läsa samma rad minst tre gånger för att få in informationen i mitt huvud. Helst av allt skulle jag bara vilja ta all information och slå in det i min skalle med en hammare.

 

  • Jag har egentligen alltid haft en bra koordinationsförmåga. Inte nu längre, jag kan omöjligt göra två saker samtidigt. Jag kan absolut inte scrolla på min telefon samtidigt som jag aktivt pratar med någon.
  • Jag har fått riktigt dålig hörsel. Jag hör aldrig vad folk runt om kring mig pratar om eller vad de säger direkt till mig. Det blir ett konstant upprepande av ”va?”. Ingen behöver oroa sig för att jag tjuvlyssnar i alla fall.

 

  • Jag har fått otroligt dålig syn. Faktum är att jag har blivit skelögd som följd. Jag har fått glasögon med prisma för långt håll och nära håll. Jag ska även ha glasögon med rosa glas för att rätta till kontrasterna i mina ögon.

 

  • Min käke är konstant irriterad. Den knäcker och jag provocerar med att knäcka ännu mer för att det känns som att den ligger missplacerad. Tillslut slutar det med att den helt låser sig och då gör det ont kan jag tala om. Jag har en bettskena för detta. Den hjälper inte det minsta, den provocerar bara ännu mer.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s