Dagen D

Godmorgon! Nu bultar hjärtat lite extra hårt. Tänk att det är idag. Så overkligt. Om 3,5 h ska jag befinna mig på sjukhuset. Det finns ingen återvändo nu. Fast att jag ska vara nedsövd resten av dygnet så är det fullspäckat schema. Kl 12 ska jag vara där och förbereda mig. Kl 15 skjutsar de in mig i operationsrummet där jag ska ligga vaken i 2 h för att bestämma vilken position min nacke ska placeras i för all min framtid. Därefter pågår operationen till ca kl 22 och efter det blir jag placerad på intensivvårdsavdelningen. Först dagen efter väcker de mig. Hade jag fått välja hade de gärna fått väcka mig efter typ tre veckor, då hade jag ju sluppit all smärta i början. Men riktigt så funkar det ju inte.

De första dagarna kommer bli jobbiga, de har läkarna varit övertydliga med. Mamma och pappa kommer inte att känna igen sin egen dotter bakom all smärta och all medicinering. Men det är normalt. Det kommer att vända, det tar bara lite tid. Beroende på så stannar jag på sjukhuset i 2 veckor och därefter på hotell i 3 veckor. Men det är bara en preliminär planering. Med sånt här kan man ju faktiskt aldrig veta helt säkert. Det kan gå fortare men det kan också ta längre tid. Det känns lite som att ge sig över till en helt annan sida, man vet liksom ingenting.

Det finns dock en sak idag som jag tror är viktigare än allting annat. Och det är insikten om att det här kommer gå bra. Våra kroppar är ju så smarta på det viset, varenda liten tanke och känsla påverkar ju hela vårt system på ett eller annat sätt. Och om jag tänker och känner att det löser sig, då tror jag att min kropp känner det också. Då kommer den känna det även när jag ligger nedsövd och blir skuren i hjärnan. De positiva tankarna kommer att skapa den positiva känslan för att få kroppen helt med på noterna.

Så man får helt enkelt lov att bara hopppas på att det kommer att gå enligt den preliminära planeringen. Och det är ju klart att det kommer gå bra, men det står också klart för att idag kan jag dö. Så riskfyllt är det. Men jag har ingen dödsångest. Det enda jag har helt klart för mig är att jag har en så stark, bultande kraft inom mig som bara vittrar efter livet. För jag har så mycket kvar att ge, så mycket att leva för. Det är så mycket jag vill göra här i livet. Jag är inte rädd för att dö men jag har heller aldrig haft en sån lust efter att att leva. En sak är säker och det är att det här alltid har varit min största personliga kamp. Och idag kommer det bli en kamp mellan liv och död. Ingen vet vad resultatet blir. Men här i livet drivs jag av att vinna. Och idag är jag riktigt självsäker på att jag är vinnaren.

Den kommande tiden lär jag inte vara så pigg så vi får se om jag möjligen överlåter uppdateringen här på bloggen till mamma och pappa. Det är många som vill bli uppdaterade med lägesrapport varje dag så då får det bli det deras uppgift att lösa. Fina fina mamma och pappa. Hade det inte varit för dem hade jag aldrig kunnat göra det här i tid. Det var mina läkare noggranna med att påpeka, att jag har tur i oturen som får hjälp nu. Hade jag kommit om några år hade det varit försent. Då hade de inte kunnat hjälpa mig. Det hade varit kört. Så för en gångs skull har man gjort rätt med det här. Det är en rätt lättande känsla.

Annonser

3 thoughts on “Dagen D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s