En liten uppförsbacke

FullSizeRender 40

Jag försöker alltid att hålla en så positiv anda som möjligt i mina inlägg, dels på grund av att jag innerst inne vet att en vacker dag kommer det här att lösa sig. Jag har ju äntligen fått den hjälp jag behöver. Jag kommer att återhämta mig från operationen och förhoppningsvis slippa smärtan i nacken för resten av mitt liv. Jag har aldrig tidigare vågat drömma så stort men sedan efter operationen har den drömmen faktiskt en chans att slå in. Jag vet ju att jag kommer ta mig ur allt detta starkare. Det är jag helt övertygad om, det är inget snack om den saken. Jag vet också att det är så många människor där ute som har det så mycket värre än mig att det inte ens går att sätta fingret på det.

IMG_9453

Men de senaste tre dagarna har bara varit riktigt dåliga. Jag har bara så ont och vad jag än gör så biter det i mig. Jag kan knappt resa mig ur sängen innan jag måste lägga mig och vila igen och att borsta tänderna eller äta mat tar för mycket energi för vad jag orkar med. Jag är less på situationen och less på att veta att det är såhär mitt liv mer eller mindre kommer att se ut i ett helt år till framöver. Less på att hela nacken bara känns så ovan och konstig. Det känns som att allt bara sitter helt åt skogen från vad jag är van vid. Min ryggrad har ju varit åt ”fel håll” och nu helt plötsligt har den ändrat form, och det är märkbart. Och det gör ont.

IMG_9443

Jag måste ju ge det tid att läka och ge mig själv tid att vänja mig. Det är klart, allt detta är ju inte ett dugg märkligt. För knappt två veckor sedan var hela min nacke uppfläkt och blev borrad i och nu har jag faktiskt flyttat ut från sjukhuset in i en egen lägenhet. Jag gör ju framsteg men just nu känns det bara tungt. Allt väller över mig och jag vet inte riktigt hur jag ska sortera saker och ting. Vad jag precis gjort och vad jag har framför mig. Kirurgerna har varnat mig för alla dessa känslor, det kommer att gå i perioder och vissa kommer vara jäkligt kämpiga att ha och göra med. Men det blir bättre och det litar jag ju på till 100 %. Och vad vet jag, jag kanske bara är en barnslig nittonåring som längtar efter att mamma och lillsyrran ska komma hit till mig imorgon. Låt det vara det.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s