Att säga farväl och att befinna sig i ett nytt utgångsläge

fullsizeoutput_1c80På ett av alla återbesök på sjukhuset. 

För åtta dagar sedan tog jag farväl av Dr.Gilete, Dr.Oliver och Teknon Hospital för antagligen sista gången i mitt liv. Det är svårt att beskriva hur det känns att säga ”hejdå ses nog aldrig igen” till personer som mer eller mindre räddat ens liv. Jag har så mycket känslor samlade där att det gjorde det ångestladdat att lämna. På något knäppt sätt älskade jag allt där, och sett till hur man nu kan älska ett sjukhus och läkare är ett under i sig. Jag har aldrig känt mig så trygg i någon annans händer på samma sätt som jag gjorde i Dr.Gilete och Dr.Olivers. Hade jag fått bestämma så hade jag tveklöst packat ned dem i resväskan och tagit med de hem (bli inte skrämd nu Gilete, jag vet att du läser och översätter bloggen haha…).

fullsizeoutput_1c7fPå väg till operationen för 34 dagar sedan.

Just nu, för exakt en vecka sedan landade jag hemma igen. Praktiskt sett har jag landat men rent psykiskt är jag nog fortfarande kvar på något moln uppe i atmosfären. Det kommer att ta tid att landa i den nya tillvaron, som ju egentligen är himla snarlik min gamla. Skillnaden nu är bara mitt utgångsläge. Numer besparas jag att ligga hemma med den där känslan jag alltid i förnekelse kämpat för att hålla på avstånd. Den där tärande känslan och ängslan om att jag för varje dag bara blir sämre. Nu däremot har jag fri utsikt att i kommande tid korsa målsnöret i kampen att bli frisk. Mitt utgångsläge har tvärvänt 180 grader.

fullsizeoutput_1c86På promenad utanför sjukhuset, 10 dagar efter operationen. 

Men att vara tillbaka till verkligheten från att ha varit i någon slags låtsasvärld i Barcelona är ändå en omställning. Tillvaron där har varit så intensiv och händelserik att jag möttes av en omvälvande våg så fort jag klev innanför dörren här hemma förra veckan. Hemma är bara hemma och utan nya intryck. Jag tror att den kommande tiden kommer att vara en tålamodsprövande utmaning för mig. Trots att jag ju egentligen är van vid att leva i en någorlunda funktionshindrad vardag så är det en annan sak nu. Eftersom att den kroniska smärtan och så många symtom som härstammade från min klämda hjärnstam nu är borta så är jag idag mycket klarare i huvudet. Det har per automatik gjort att jag känner mig mycket piggare än vad jag egentligen är. Men det är fortfarande ben, muskler och nerver som ska läka ihop på nytt och jag måste låta det ta tid. Frustrerande mycket tid. Om än jag hade hoppats på att det hade hänt över en natt. På ett sätt tror jag att det var bra att jag fått mig en släng halsfluss och förkylning nu såhär i början. Det hjälper mig att hålla mig lugnare än vad jag egentligen klarar av och de är viktigt för mig.

fullsizeoutput_1a46En där och då väldigt glad och någorlunda pigg Rebecka, bara 23 dagar efter operationen. 

Sedan dag ett då jag fick det klart för mig att operationen och efterkommande tidsförlopp skulle hända så har jag varit helt inställd och motiverad på allt därtill. Jag är fortfarande inställd på det men det betyder inte att det inte är frustrerande ändå, jag är ju så ivrig och längtar efter att få börja leva på riktigt. Men frustrationen jag känner nu är en positiv typ av frustration. Jag visste inte ens om att man kunde känna en positiv form av frustration men det är tydligen möjligt. Det är en känsla som påminner mig om att jag nu är på rätt väg mot rätt håll. Mitt liv börjar om på nytt nu, en nystart och det känns bannemig helt jävla fantastiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s