Två steg fram och ett tillbaka

IMG_1926

I ett läge då man lider av eller rehabiliterar sig från en skada eller sjukdom som på ett eller annat sätt har en stor negativ inverkan på ens vardag, finns det oftast två typer av människor. Den ena är försiktigast möjligast, så pass försiktig att det går så långsamt framåt att nästan ingenting händer. Den andra personen, å andra sidan, gör alldeles för mycket. Oavsett för försiktig eller för våghalsig och dumdristig så landar det i att man står och stampar på samma ställe, dag in och dag ut. Smärtan blir lite bättre, smärtan blir lite sämre. Och så håller det på, fram och tillbaka. Det ter sig nästan omöjligt att vara lagom och inte extrem åt något håll.

IMG_1918

Jag representerar, som ni kanske förstått vid det här laget- den andra personen. Jag har innan operationen, under hela den tid jag varit skadad och sjuk, gjort för mycket och gjort allt i min makt för att vidhålla skenet och illusionen om att jag klarar mer än vad jag faktiskt gör. Jag har inte tillåtit mig själv eller accepterat att jag har så ont som jag egentligen haft, för det är inte svårt att ljuga för sig själv. Men när det väl kommer till kritan så går det inte att leva i en sådan fantasivärld och att förhålla sig till skadan och smärtan på det viset.

IMG_1929

Nu lever en del av det beteendet fortfarande kvar i mig men jag måste lära mig att fullt ut bemästra det. Jag måste tillåta mig gå långsamt, men också sluta tro att jag på grund av det, skulle vara en slö, slapp och likgiltig, sämre människa. Det grundar sig väl i att jag är så trött på att ha ont, trött på att hela tiden behöva hålla tillbaka, trött på att inte kunna göra allt jag vill och trött på att behöva bromsa istället för att gasa. Trött på att inte få vara den person jag egentligen vill vara.

IMG_1930

Eftersom att jag nu har förutsättningarna så är jag också nu extra hungrig på att bli frisk och ”normal”. Men nu är det också viktigare än någonsin att hitta den där eftertraktade och omtalade balansen och aktivitetsnivån samt att acceptera att det tar tid. Men sedan efter operationen tar jag, positivt nog, i alla fall två steg fram och ett tillbaka, till skillnad från innan operationen då jag endast tog steg bakåt. Det är viktigt att komma ihåg.

4 reaktioner till “Två steg fram och ett tillbaka

  1. Du bromsar ju bara tillfälligt. Du förväntar att kunna köra på för fullt för all framtid sen. Måste vara så svårt att pausa sitt liv och vänta på att komma igång. Men glöm inte att livet är just nu. Livet är det som händer medan vi väntar på något annat. Det verkar ha vänt lite för dig igen och det är fantastiskt! Roligt att du känner att det går framåt hela tiden. Ha en bra vecka!

    Liked by 1 person

  2. Det är så sorgligt att du har fått lida så länge. Det är samtidigt fascinerande att läsa dina inlägg och din resa. Jag har också skadat rygg och nacke i en olycka vid 19 års ålder. Jag är nu 50 år och inte heller så nöjd med den svenska sjukvården.

    Liked by 1 person

    1. Hej Lotta! Jag kan inte säga annat än detsamma, vad hemskt att höra att du lidit så fruktansvärt länge, hela 30 år…Det är helt sjukt, och utan rätt hjälp. Så ska ingen behöva leva. Jag håller mina tummar för dig och att du finner någon lösning på hemskheterna. /Rebecka

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s