Tillbakablick- Mitt operationsdygn

Nu har det snart passerat fyra månader sedan operationen och jag har låtit bli att skriva om detta fram tills nu. Det framkallar alldeles för mycket känslor och är bara jäkligt jobbigt att tänka tillbaka på. Men jag känner också att jag måste för att få mig själv att förstå att det faktiskt har hänt. Förstå vad jag gått igenom och förstå vad jag går igenom nu. Men nu ska jag i alla fall berätta om mitt operationsdygn. (Varnar för känsliga bilder.)

röra huvudetNatten till den 20e september 2017 (aka Dagen D) så hade jag tidigare rådfrågat mina kirurger om det var okej att ta en dos Stilnoct (sömnmedel) så att jag skulle kunna komma någorlunda utvilad till operationen dagen där på. Så efter att kvällen innan ha käkat en rejäl hamburgare som sista måltiden på ett bra tag och sju timmars sömn på det så klev jag upp tidigt på onsdagmorgon. Klockan 12 skulle jag befinna mig på sjukhuset. Trots att kirurgerna sa att det gjorde varken till eller från så duschade jag den morgonen i desinfektionsmedel ändå, bara för att vara på den säkra sidan. Efter det spelade jag in ett videoklipp där jag för sista gången i mitt liv rörde runt på huvudet. Och efter det skrev jag det här inlägget (länk!) .

IMG_1853IMG_1855Strax innan kl 12 gick jag tillsammans med mamma och pappa de 100 metrarna från Vilana Hotel till Teknon Hospital. Och jag mådde rent ut sagt skitdåligt, nervositet och ångest beskriver i sammanhanget ingenting. Men samtidigt var jag säker och bestämd, jag var så redo man kan bli för en sådan här sak. Innerst inne visste jag ju att operationen som väntade var min enda utväg.

IMG_0005IMG_0001IMG_0007Efter ett första möte med den administrativa avdelningen på sjukhuset där vi gick igenom lite papper angående betalningen osv så fick jag mig ett eget rum. Där bytte jag om och väntade i ett par timmar. Jag hade stängt av telefonen så jag låg bara och tittade i taket och pratade med mamma och pappa en sista gång. Här visste jag inte riktigt hur jag skulle känna. En situation som denna är liksom bortom ens makt att ha kontroll över. Allt var bara väldigt märkligt. Jag var som avstängd och lugn fastän på ett onaturligt sätt. Man är som i ett chockat overklighetstillstånd. Jag hade inte kontroll över något och jag hade egentligen ingen aning om vad som väntade mig. Så det var bara att följa strömmen liksom.

fullsizeoutput_22c3IMG_1858.JPGNär jag sedan blev hämtad av en sjuksköterska så gick allt så fort, jag hann säga hejdå och krama om mamma och pappa som allra hastigast. Med vad mer kan man egentligen säga en sådan gång, samtidigt som man är mer än redo för vad som komma skall- så hur säger man hejdå till sin dotter för vad som kanske är sista gången någonsin? Men vi påminde varandra om att om något skulle gå snett så måste vi alla komma ihåg att det var mitt eget beslut och att jag egentligen inte hade något val. Så om jag hade kolavippat eller hamnat i rullstol, så var vi överens om att det aldrig någonsin skulle vara okej att beskylla oss själva för det.

IMG_1861IMG_1862Efter att jag hade blivit skjutsad igenom vad som kändes som oändligt många korridorer  och in på operationsavdelningen så blev jag placerad i ett rum där jag tillsammans med andra patienter fick vänta på att bli förd till varsin operationssal. Här låg jag i säkert en timma, funderade på vad de andra patienterna skulle göra för operation och följde alla läkare och sjuksköterskors varenda rörelse. Jag var alldeles tom och försökte att andas lugnt för att inte drabbas av någon panik. Tankarna gick på högvarv och jag började tänka att ”ska jag verkligen vara här? Behöver jag verkligen opereras? Jag kanske har hittat på allt bara?”. Där och då ville jag allra helst bara balla ur fullständigt, bara springa därifrån och hem igen.

Men till slut kom min anestesiolog, som jag ett par dagar tidigare hade haft ett möte med. Väl där försökte hon sätta in en venkateter i min handrygg. Jag minns att det redan här var en aning problematiskt, eftersom att jag var så kall om händerna så kunde hon inte riktigt hitta något ytligt blodkärl att sätta nålen i. Men efter några försök så gick det och vid det här laget var jag livrädd för både nålen och blodet. Men efter en stund kom Dr.Gilete och för första gången infann sig en känsla av trygghet. Han berättade hur han och Dr.Oliver hade planerat och kollat på allt mitt material i flera timmar kvällen innan och han förklarade för mig vilket fruktansvärt dåligt skick min nacke var i. Då kunde jag lugna ner mig igen, jag hade ju faktiskt inte hittat på allt och jag behövde ju faktiskt operationen.

2017-09-20 16.20.15Kring kl 15.30 blev jag hämtad från ”väntrummet” och förd in till min operationssal. När jag rullades in genom porten så möttes jag av vad som kändes som ett organiserat kaos. Det var säkert ett tjugotal människor i rummet och alla var fullt koncentrerade på varsina uppgifter. Jag blev placerad på en pinnstol i en röntgenmaskin där jag skulle sätta mig i det läge som kändes mest naturligt och som jag ville bli fastskruvad i. Jag minns att jag fick lite panik här för att inget läge kändes ju bra, allt var obekvämt och hur än jag satt så kände jag ju att huvudet var löst. Jag hade ingen som helst aning så jag sträckte bara på mig och sa att ”yes this will do”.

Rebecka positioning 1Rebecka positioningRebecka positioning 3Rebecka positioning 2Efter vad jag tror var bara 10-15 minuter så fick jag lägga mig på operationsbordet. Dr.Gilete och Dr.Oliver tittade mig djupt i ögonen och sa ”everything will be alright”. Och jag fick ännu en klump i halsen och kunde inte mer än nicka och krysta fram ett leende. Jag hade konstant gråten i halsen men jag släppte inte ut det en enda gång på hela dagen. Efter det pratade anestesiologen med mig ännu en gång och förklarade att det var dags för henne att söva ner mig. Jag minns hur jag funderade på hur det skulle kännas, om jag skulle bli helt väck eller bara bli lugn. Det skulle ju bli min första operation någonsin så jag hade ingen aning. De tankarna är de sista jag minns förens jag dygnet där på blev väckt på intensivvårdsavdelningen.

IMG_1864Efter över åtta timmars operation så rullades jag från operationssalen in på IVA. Här var klockan nästan 24.00 på natten.

fullsizeoutput_22c6fullsizeoutput_22cefullsizeoutput_1a62På sena förmiddagen dagen där på så blev jag väckt. Jag minns tydligt att jag kände att jag höll på att bli kvävd när sköterskorna tog ut slangen ur munnen på mig. Vid det här laget var jag ju så hög på alla mediciner att jag knappt visste till eller från. Men jag minns. Jag kunde knappt prata eller andas och jag minns hur jag inte kunde röra en enda del i min kropp och att jag därför trodde att jag hade blivit förlamad. Jag minns hur instängd jag kände mig, som om jag var fast i min egen kropp. Men sedan kom Dr.Gilete och förklarade för mig att operationen hade gått bra, trots att den hade tagit längre tid än befarat. Jag hade varit ännu sämre i min nacke än vad man hade trott. Men då kunde jag i alla fall lugna ned mig igen, jag hade inte blivit förlamad och operationen var ännu mer nödvändig än vad vi hade trott. Sedan somnade jag om ännu en gång och resten är en senare historia.

6 thoughts on “Tillbakablick- Mitt operationsdygn

  1. Oj vad jag känner igen mycket, jag gick ju igenom samma för 5 veckor sen nu. Helt galet svårt att ta in och allt känns fortfarande så overkligt. Och ja huvudet sitter väldigt fast i ett och samma läge. Men jag har varken fått panik, gråtit eller ångrat mig än. Vi hade ju liksom inget val…. kram till dig!

    Liked by 1 person

    1. Tiden är märklig i det här sammanhanget. Samtidigt som det känns som 100 år sedan kan man inte fatta att det redan är flera månader och i ditt fall veckor sedan… Det har inte jag heller, det känns som att steloperationen ju är det bästa som hänt en. Kramar!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s