Om min påskhelg

Min påskhelg hade jag sett fram emot i ett bra tag, många roliga planer som jag ville vara pigg nog för att kunna delta på. Det har ju oftast varit så att när jag haft något roligt inplanerat som jag längtat efter så har det gått i krasch för att jag haft för ont istället. Men inte den här gången! Jag planerade vila skärtorsdag och halva långfredagen för att ge mig själv optimala förutsättningar på påskafton. Och på fredagseftermiddagen packade jag, Emeli och Elin in oss i Vemhån, åkte lite skoter och åt lite påskmat. Skoter har jag inte kunnat åka efter att jag tog skoterkort för ett par-tre år sedan så det var fantastiskt roligt. En risk men det var lagom, platt och fint. På lördagen hade dessa härliga tjejer, Selina och Moa bjudit in till en heldag 20-års partaj med tema 80-tals afterski. Mitt på dagen kikade vi på Big Jump Cup i Björnrike och hängde i backen. Alla förutom jag åkte lite skidor och jag fick istället skjuts med skoter upp och ner i backen och sedan satt jag nöjd med nackkrage i min campingstol i över fyra timmar. På så sätt kunde jag gladeligen vara med utan några som helst problem. Framåt eftermiddagen åkte vi snöpendel hem till Selina och där hade de fixat det hur bra som helst. Strålande sol, snöbar, live-band, dansgolv osv. Utan tvekan världens trevligaste dag helt enkelt. Jag kunde vara med på mitt sätt och det är jag så himla glad för. Och jag var igång i över 12 timmar?? Senast det hände var nog på min student förra året. Skillnaden då och nu var bara att nu var jag med utan att må det minsta dåligt. Klart jag hade ont men det är liksom hanterbart och med nackkragen på kan jag ändå på något sätt tänka bort det ibland. Det är obegripligt att jag faktiskt redan nu är så pass frisk att jag kan hänga med kompisar och vara superglad en hel dag såhär. Och jag har alla dem att tacka för att det går så bra som det gör. Jag får hjälp med precis allt, de frågar, fixar och donar så att jag har det bra. Typ som om jag är ett litet barn med en massa föräldrar som bara gör allt för mig, jag behöver ju knappt lyfta ett finger. Jag kan faktiskt inte ens beskriva min tacksamhet för alla fina människor jag är omringad av och eftersom att jag fortfarande är helt beroende av hjälp med typ allt jag gör så hade ju absolut inget i min vardag fungerat utan dem. På söndagen var jag oerhört trött i nacken, inget konstigt med det och det hade jag ju såklart räknat med också. Det visade sig att smärtan ändå var hanterbar och att jag inte fick ett olidligt bakslag trots så mycket aktivitet är ju verkligen ett positivt tecken. Jag åkte dessutom till Åre mitt på dagen och väl där låg jag i sängen typ hela dagen förutom att jag hade några kompisar över på myskväll. Gårdagen, söndag spenderade jag i Tegefjäll. Grillade korv och solade med kompisar hela dagen, ännu en fantastisk dag helt enkelt. Dessa tre dagar har varit de mest intensiva och aktiva dagarna på hur länge som helst och jag har upplevt mer intryck än vad jag gjort på hundra år känns det som. Och det sjuka är att jag ändå inte är helt sopslut, snarare nästan lite rastlös, och jag som hade förväntat mig att vara levande död såhär dags. En sådan här helg är väl något som en fullt frisk person säkert tar för givet men i mitt läge något som jag uppskattar oändligt mycket. Det här är första gången sedan operationen som jag känner att nu är livet ändå på ingång alltså. Det är bannemig helt sinnessjukt att jag under omständigheterna, faktiskt mår såhär bra och är såhär pigg nu, 6 månader och 14 dagar senare. Det hade jag aldrig kunnat tro. Jag är så obeskrivligt tacksam över livet nu och det ser dessutom oerhört ljust ut framöver. Wow alltså.