Tankar, känslor och allt däremellan

IMG_0988IMG_8815IMG_8841IMG_9116IMG_9099

14 Maj idag. 236 dagar eller 7 månader och 24 dagar sedan min operation. Innan jag vet ordet av det så kommer det att vara den 20e september igen och då har redan ett år passerat. Tiden går fort när man har roligt tänkte jag skriva, för lite så börjar det ju faktiskt att kännas ibland. Från att ha haft en helt obeskrivligt tuff höst och vinter så börjar det äntligen att se lite ljusare ut. Nu har jag verkligen kämpat mig igenom den allra tuffaste perioden hittills i mitt liv och det känns därför ganska välförtjänt att saker och ting ändå börjar att falla på plats. Jag är i grunden väldigt glad, stark och pigg, jag gör väldigt mycket och får uppleva mycket roliga saker och jag är piggare och friskare än vad jag någonsin varit. Och det kan jag inte ens uttrycka all min tacksamhet över.

Men trots allt de så tryter självklart tålamodet emellanåt, nu när huvudet är friskare än vad nacken är. Jag vill flytta hemifrån, jag vill jobba, jag vill plugga, ja jag vill klara mig själv helt enkelt och få göra allt jag drömmer om. Det är nog det som känns mest jobbigt just nu, att jag vill så mycket men inte riktigt är där än att jag kan få utlopp för allt det. Därför blir psyket och jag som person understimulerad men nacken snarare överaktiverad. Ingenting är omöjligt men det är en konst att få till en balans där båda de parterna är nöjda och i ett optimalt tillstånd. Jag mår inte helt hundra av att vara hemma och vila men nacken mår å andra sidan inte 100 % bra av att fara och flänga så som jag vill och försöker. Då är det svårt att veta vart gränsen går ibland  och vad som egentligen är rätt.

Det är ju bara en tidsfråga tills dess att allt jag babblar om nu kommer att bli bra och fram tills dess så kommer ju självklart smärta osv att pendla upp och ner hela tiden men även om jag vet det så går det inte alltid att låta bli att bli lite besviken när jag vaknar med mer smärta, inte klarar hela promenaden utan nackkrage eller inte fixar att bädda sängen utan att få ondare. Det är lätt att få lite ångest över smärtan helt enkelt. Men jag kan väl inte mer än att sitta lugn i båten och låta tiden och läkningen göra sitt,  då kommer jag ju att vara i mitt drömscenario förr eller senare. När jag ojade mig över att jag varken kan jobba eller plugga eller göra något vidare vettigt till min kloka bästis Emeli så sa hon ”Ja men Rebecka, att bli frisk är väl det mest vettiga du kan göra nu och det är ju precis det du gör. Något vettigare än så kan du väl knappast göra”. En tankeställare att reflektera över när det känns lite jobbigt helt enkelt…

IMG_2067IMG_8907IMG_8900IMG_8898IMG_0974IMG_0902Juste jag får ju heller inte glömma bort att berätta för er att jag på Maldiverna faktiskt satte min fot på gymmet ett par gånger. Jag gav mig på en promenad på löpbandet men det visade sig vara på tok för hårt och stötigt underlag. Då cyklade jag istället tjugo minuter på en sittcykel och det kändes faktiskt ganska bra. Snacka om att jag mådde bra av endorfinernas som det gav i alla fall. Helt underbart, och bara känslan av att få svira om till träningskläder var ju fantastisk. Ett stort framsteg värt att uppmärksammas helt enkelt!

 

En reaktion till “Tankar, känslor och allt däremellan

  1. Hejsan Rebecka !
    En jätte härlig utvärdering av ditt liv som det ser ut idag, du har ju många framtidsplaner över vad du vill göra av ditt liv. Att flytta hemifrån, börja att jobba med något eller studera, det är fullt rimliga mål. Jag har en dotter som hade lika tankar som du, hon ville studera på en annan ort, och försöka att klara sig själv,, att det sedan blev en helt annan världsdel långt åt fanders, det blev ju en stor prövning. Men du Rebecka, du är snart 21 år och i början av livet och du ser väldigt bra ut, du måste tro på dej själv om du vill uppfylla dina planer, man måste ge sig chansen att försöka med något,annars så vet man inte om allt blir rätt. Du har ju åstadkommit mycket på knappt 8 månader, du promenerar ju fritt, lite gymträning med egen fantasi, inomhus cykel, och faktiskt lite längdskidor i vinter som var. Du har ju gjort otroliga framsteg på denna tid. Du måste ju vara lite snäll mot dej själv och tänka att det här trodde jag inte det var möjligt för 8 månader sedan, att göra sådana rörliga framsteg. Även när du får värk som du säger, så måste du ju vara ärlig mot dej själv att stanna av något. du får inte ha för brått. Din kropp talar om för dej när du mår väldigt bra, och då kan du göra vad som helst, den dag då din kropp inte svarar, då är det vila som gäller (( inte tvärt om )) … Sedan får du inte glömma dina fantastiska föräldrar, som stöttar dej när det inte stämmer för dej. Du har ju också din glädjespridare Emeli , hon är glad och positiv för jämnan. Jag tog en sväng förbi dej igår, jag träffade din mamma i det vackra vädret + 24 och vindstilla, ni bor ju så gudomligt vackert med utsikt över fjällvärlden.
    Ta nu vara på din hälsa och älska dej själv sköt om dej Rebecka.
    Mvh // Svante W

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s