Utvärdering- 200 dagar efter operationen

Nu har det gått ett bra tag sedan sist jag skrev ett sådant här inlägg. Nästan hela tre månader och under den tiden har det ju självklart hänt en hel del.

IMG_0485

Humör: Nu har jag varit på strålande humör i mer eller mindre en månad, vilket nog aldrig tidigare har inträffat. Inte på ett sådant här äkta sätt i alla fall. Har jag varit på bra humör tidigare har det oftast aldrig hållit i sig mer än någon dag eller timma eftersom att det praktiskt taget är helt omöjligt att vara annat än trött och grinig när man har ont. Men nu är det istället som så att jag till skillnad från tidigare då jag alltid var i ett dåligt mode med några få bra stunder så är jag nu i ett bra mode med några få dåliga stunder. Och det är ju en uppenbar skillnad faktiskt. Det allra härligaste måste dessutom vara att jag börjar få min energi och rastlöshet tillbaka. Som om jag knappt får utlopp för min energi vissa dagar, och det känns ju självklart helt underbart.

Smärta: Jag är fortfarande helt beroende av min nackkrage vilket ju känns lite sisådär, jag hade ju gärna varit fri den vid det här laget. Men jag måste ju lyssna på nacken och säger den att den vill ha nackkragen så är det ju bara att hänga på. Jag utmanar ibland men jag skulle ju aldrig gå hemifrån utan att ha den med mig. Jag har ju skrivit om varför förut och kortfattat beror hela den grejenb.la på att nacken spänner, smärtar och blir obekväm utan det stödet. Annars mår Trapezius och mina muskler bra mycket bättre nu för tiden. Om jag har gjort något för länge eller om jag har för tunga kläder så får jag ont på en gång då det liksom börjar krampa. Men det är absolut inte lika känsligt som tidigare men inte heller borta för gott ännu. Idag är det förresten faktiskt en hel månad sedan jag senast knaprade något smärtstillande, vilket ju är ett helt fantastiskt rekord att få slå. Och känslan av att jag inte ens behöver det för nacken är ju helt oslagbar och världens bästa framsteg.

Förbättring: Förutom allt ovan så börjar jag verkligen att komma in i mitt nya rörelsemönster nu och människor runt omkring mig påpekar nya saker som jag gör varje dag. Bara en sådan grej som att kolla under matbordet, böja mig ner om jag tappat något på golvet eller vända mig om bak i bilen. Sådana här vanliga vardagsgrejer som bara ska funka har jag ju behövt lära mig att göra annorlunda och nu när jag inte längre är lika rädd om nacken så blir det mer och mer naturligt.

Om min påskhelg

IMG_0532IMG_7594IMG_0524IMG_05447D2F9DC0-CA13-45ED-B7F1-0B9B25ADF78EMin påskhelg hade jag sett fram emot i ett bra tag, många roliga planer som jag ville vara pigg nog för att kunna delta på. Det har ju oftast varit så att när jag haft något roligt inplanerat som jag längtat efter så har det gått i krasch för att jag haft för ont istället. Men inte den här gången! Jag planerade vila skärtorsdag och halva långfredagen för att ge mig själv optimala förutsättningar på påskafton. Och på fredagseftermiddagen packade jag, Emeli och Elin in oss i Vemhån, åkte lite skoter och åt lite påskmat. Skoter har jag inte kunnat åka efter att jag tog skoterkort för ett par-tre år sedan så det var fantastiskt roligt. En risk men det var lagom, platt och fint. IMG_7706IMG_7742IMG_7733IMG_0557IMG_7772IMG_7740IMG_7668IMG_0555På lördagen hade dessa härliga tjejer, Selina och Moa bjudit in till en heldag 20-års partaj med tema 80-tals afterski. Mitt på dagen kikade vi på Big Jump Cup i Björnrike och hängde i backen. Alla förutom jag åkte lite skidor och jag fick istället skjuts med skoter upp och ner i backen och sedan satt jag nöjd med nackkrage i min campingstol i över fyra timmar. På så sätt kunde jag gladeligen vara med utan några som helst problem. IMG_0569IMG_0571IMG_7651IMG_7761IMG_7750Framåt eftermiddagen åkte vi snöpendel hem till Selina och där hade de fixat det hur bra som helst. Strålande sol, snöbar, live-band, dansgolv osv. Utan tvekan världens trevligaste dag helt enkelt. Jag kunde vara med på mitt sätt och det är jag så himla glad för. Och jag var igång i över 12 timmar?? Senast det hände var nog på min student förra året. Skillnaden då och nu var bara att nu var jag med utan att må det minsta dåligt. Klart jag hade ont men det är liksom hanterbart och med nackkragen på kan jag ändå på något sätt tänka bort det ibland. Det är obegripligt att jag faktiskt redan nu är så pass frisk att jag kan hänga med kompisar och vara superglad en hel dag såhär. Och jag har alla dem att tacka för att det går så bra som det gör. Jag får hjälp med precis allt, de frågar, fixar och donar så att jag har det bra. Typ som om jag är ett litet barn med en massa föräldrar som bara gör allt för mig, jag behöver ju knappt lyfta ett finger. Jag kan faktiskt inte ens beskriva min tacksamhet för alla fina människor jag är omringad av och eftersom att jag fortfarande är helt beroende av hjälp med typ allt jag gör så hade ju absolut inget i min vardag fungerat utan dem. IMG_0597IMG_7832IMG_0599På söndagen var jag oerhört trött i nacken, inget konstigt med det och det hade jag ju såklart räknat med också. Det visade sig att smärtan ändå var hanterbar och att jag inte fick ett olidligt bakslag trots så mycket aktivitet är ju verkligen ett positivt tecken. Jag åkte dessutom till Åre mitt på dagen och väl där låg jag i sängen typ hela dagen förutom att jag hade några kompisar över på myskväll. IMG_7846IMG_7853IMG_7865IMG_0605Gårdagen, söndag spenderade jag i Tegefjäll. Grillade korv och solade med kompisar hela dagen, ännu en fantastisk dag helt enkelt. Dessa tre dagar har varit de mest intensiva och aktiva dagarna på hur länge som helst och jag har upplevt mer intryck än vad jag gjort på hundra år känns det som. Och det sjuka är att jag ändå inte är helt sopslut, snarare nästan lite rastlös, och jag som hade förväntat mig att vara levande död såhär dags. En sådan här helg är väl något som en fullt frisk person säkert tar för givet men i mitt läge något som jag uppskattar oändligt mycket. Det här är första gången sedan operationen som jag känner att nu är livet ändå på ingång alltså. Det är bannemig helt sinnessjukt att jag under omständigheterna, faktiskt mår såhär bra och är såhär pigg nu, 6 månader och 14 dagar senare. Det hade jag aldrig kunnat tro. Jag är så obeskrivligt tacksam över livet nu och det ser dessutom oerhört ljust ut framöver. Wow alltså.

Hemma igen

IMG_7290IMG_7292IMG_7300IMG_7201IMG_7314IMG_7317IMG_2880IMG_0460IMG_0464IMG_0476IMG_7326IMG_0483IMG_0479IMG_7406IMG_7399IMG_7429IMG_7396IMG_7351IMG_7508IMG_7242

Nu är jag hemma igen efter över två veckor på vift. Från Dalarna till Stockholm till allra längst upp i Sverige, nämligen Björkliden och Kiruna där jag kikat på min lillasysters USM-final. Att jag kan flänga runt så är verkligen framsteg och jag har i alla fall haft det jättebra och supermysigt. Att få komma iväg hade inte kunnat komma mer lägligt. Allt kändes ju rent ut sagt skit där ett tag men nu känns det mesta väldigt bra igen. Säkerligen en blandning av att jag gjort mycket roliga saker, att jag fick komma hemifrån och att jag träffat många nära och kära som gett mig mycket energi. Och nu har jag fortfarande mycket roliga saker att se fram emot. Så viktiga parametrar och jag skulle vilja påstå att det varit min medicin nu på senaste. Jag har dessutom inte tagit mina mediciner på två veckor nu eftersom att Tramadolen inte alls fungerar nu längre. Såhär i efterhand är det tydligt att det var den som gjorde mig otroligt deppig och dysforisk där ett tag. Så jag tror att det är en stor anledning till varför jag gick från så nedstämd till så glad nu också på så kort tid. Jag har sagt det förut men jag säger det igen- det är läskigt vad mediciner gör med en. Ni lär ju nästan undra om jag har någon typ av personlighetsstörning när jag ena dagen skriver att allt bara är skit och sämre än någonsin men andra dagen så är jag gladare än någonsin helt plötsligt. Jag tycker också att det är lite märkligt hur det kan svänga så fort men det är ju faktiskt den här läkningen och återhämtningen i ett enda stort nötskal.