Resan hem

IMG_0540

I tisdags åkte jag hem från Barcelona, jag var prick på dagen där i en månad. Det kändes på ett sätt sorgligt att lämna, mycket blandade känslor vällde över mig men det var ju ändå dags för hemfärd. Här sa vi adjö till hotellet.

IMG_0561

I vanlig ordning hade jag med mig en packåsna. Jag har knappt kunna bära annat än en liten handväska de senaste åren så de som är med mig får alltid dubbelt upp. Jag ser nog ganska divig och inte så hjälpsam ut när jag går bredvid någon som knappt tar sig framåt på grund av för mycket packning. Jag får alltid dåligt samvete men det är ju inte så mycket jag kan göra åt det.

FullSizeRender 2FullSizeRender 3IMG_2287 2

Tanken var egentligen att jag skulle ha specialassistans hem så att jag b.la. skulle slippa gå emellan gater och terminaler. Men jag tänkte att det gör mig mer gott med cirkulation emellanåt när jag ändå sitter ned så mycket, så jag struntade i det. Istället gick jag i etapper och fick lägga mig och vila emellanåt. Det gick bra det också.

IMG_0575FullSizeRenderIMG_0593IMG_0602

Jag gruvade mig mycket över resan hem. Jag vet ju hur jobbigt det tidigare har varit att resa men nu var jag helt ovetande om hur det skulle gå. Men såhär i efterhand så gick resan hem efter operationen bättre än resan dit innan. Nu satt mitt huvud på plats hela vägen och jag behövde inte parera all överrörlighet i nacken. Jag slapp allvarligt talat oroa mig över att huvudet skulle ramla av och börja rulla nedför flygplansgången. Jag hade det såklart tufft med smärtan (i synnerhet muskelsmärtor) ändå men inte i samma utsträckning.

IMG_0588

När vi flög över Alperna var det så fint att jag genast började drömma mig bort. Jag har som mål att jag någon gång i framtiden ska vara bra nog för att så obehindrat som möjligt, kunna åka skidor i USA och Kanada. Jag har ju åkt skidor i alperna hundra gånger förut men aldrig i norra Amerika. Jag saknar verkligen skidåkningen typ varje dag så det hade varit häftigt och nu tror jag definitivt att det en vacker dag kommer att vara möjligt. Jag får bara vara extra noggrann med att se upp i backen så att jag inte får några hål i nacken.

Utvärdering- 4 veckor sedan operation

IMG_9895

Utvärderingen gäller för datumen 11-18/10-2017. 

Känslor/Tankar: Nästan allt som snurrar i mitt huvud just nu har att göra med tiden. Hur mycket jag än vrider och vänder på allt så kan jag inte förstå hur fort allt gått. När jag kollar tillbaka på bilder från att jag var på sjukhuset för bara två veckor sedan så kan jag inte greppa att det ens är jag på bilderna. Det är som bortblåst.

Smärta: Idag har jag för första dagen testat att vara helt medicinfri. Det gör fortfarande jätteont, det ska jag inte sticka under stolen med, men jag grejar det faktiskt. Trots att det bara är fyra veckor sedan operationen så mår jag ärligt talat bättre idag än vad jag gjorde innan. Nu jämför ju jag mer eller mindre pest eller kolera med varandra men det stora är ändå att jag faktiskt mår bra, trots utan smärtstillande. Det varierar också för varje dag, vissa dagar är mycket sämre än andra. Denna veckan har muskelsmärtan varit hemsk. Skuldror, axlar, hals och bröstrygg gör extremt ont men det är ingenting att bry sig om när man tänker på att jag inte känner samma smärta som innan operationen i nacken längre.

Humör: För mesta dels är jag är väldigt glad och positiv. Trots att jag såklart befinner mig i en tuff period så känner jag mig ändå till ro med mig själv och min situation. Det är en känsla jag inte känt på oerhört länge. Jag passar på att glädja mig åt att jag just nu utvecklas och återhämtar mig snabbare än vad jag någonsin kunnat tro.

IMG_1855IMG_1856

Ovan är bilder från innan operationen och nedan från några veckor efter operationen. 

Skärmavbild 2017-10-18 kl. 18.48.39IMG_9996IMG_9984

Förbättring: Om man jämför bilderna ovan så tycker inte jag att jag ser lika sjuk ut nu, mina ögon är inte längre utsatta för det där konstanta trycket inifrån vilket gör att jag inte har ont i ögongloberna samt att de mörka ringarna under ögonen är borta. Jag påstår inte att jag nu känner mig så himla fin men jag tycker att man kan se en påtaglig skillnad om ni kollar på mina ögon och mitt ansiktsuttryck.

I och med att trycket som ryggraden skapade på hjärnstammen nu är borta så märker jag stora skillnader på min kognitiva förmåga. Jag börjar bli mer klarsynt och ser mer rationellt på saker. Lite som att jag har fått min hjärna tillbaka. Jag har lättare för att tänka och begripa mig på saker, jag känner mig inte lika trög och dum nu. Jag kan bokstavligen talat känna att min hjärna inte är klämd längre.

Svårigheter: Samma svårigheter hänger kvar egentligen, svårt att äta med gaffel, svårt att gapa, svårt att böja mig osv. Det är jättemycket som jag har svårt för så skulle jag rada upp allt här skulle inlägget bli flera mil långt. Men hur som helst så försöker jag bemästra svårigheterna så gott jag kan och är övertygad om att de är vanesaker som behöver tid att falla på plats.

Sömn: Förra veckan sov jag ju riktigt dåligt, eller knappt någonting alls men den här veckan har det varit mycket bättre. Jag sover inte så länge, snittar kanske 6 h natten men jag känner mig ändå utvilad då jag vaknar. Det viktiga är att jag somnar hyfsat fort och inte vaknar av smärta och den här veckan har jag fixat det galant.

Räddad av honung

FullSizeRender 2

Det var med spända steg jag klev in på Dr.Gilete’s kontor idag. Om allt gått som planerat med honungen och såret så skulle det vara mitt sista återbesök på Teknon Hospital. Så blev det också. Jag ska åka hem imorgon. Mycket tack vare den burk honung på bilden ovan. Det känns som en sådan lättnad, att lägga mig på operationsbordet igen hade varit mot all min vilja.

FullSizeRender 7

Här kan ni skåda det där hålet jag skrev om i inlägget angående sårläkningen förra veckan. Det är alltså det här hålet, stort som en ärta som vi matat med honung tre gånger om dagen. Som sagt så uppstod det då vi tog bort en knut suturtråd som jag stött ifrån mig på grund av att jag utvecklat en ovanlig typ av intolerans. Det är ju fortfarande ett hål men det börjar växa igen, för bara en vecka sedan var det tre hål i det där hålet så det är uppenbarligen bara en fråga om tid nu. Vi ska fortsätta mata med honung ett bra tag framöver. Däremot är nu ytterligare fem suturknutar på väg upp till ytan, vilket även de kommer att behöva plockas bort. Men det kan jag få hjälp med hemma i Sverige. Det positiva är då att det läkt under trådarna så inga nya hål kommer att uppstå.

FullSizeRender 8

Jag är även ovanligt irriterad i huden omkring såret jämförelsevis med andra som genomgår operationen. Det kan ni se rätt tydligt på alla ”fläckar”. Vi vet inte riktigt vad det beror på men jag har alltid haft väldigt känslig hud så det kan ha att göra med det eller om det har att göra med intoleransen. Men det ska med största sannolikhet bättra sig med tiden även det. Allt handlar om tid. Mitt dåliga tålamod i kombination med all denna tid som krävs är en invecklad ekvation i sig.

FullSizeRender

Jag tänkte att ni skulle få se en rolig bild på mig i flätor. Jag kan inte sluta skratta, det ser för hemskt ut. Det blir nog inga flätor bland folk på ett bra tag framöver. Kalfäcken beror antagligen på att jag satt så hårt fastspänd under operationen, jag har fortfarande många ömma bulor och sår överallt på skallen. Hur som helst måste jag säga att håret allt som allt faktiskt växer väldigt fort. Det är tydligt om man jämför med bilden nedan. Det är bara en tidsfråga innan jag har en frisyr igen. Ännu en gång, tid tid tid.

Skärmavbild 2017-10-16 kl. 19.27.06