I mitten av Maj

IMG_0421IMG_0416IMG_0431IMG_0435IMG_0445IMG_0456IMG_0470IMG_0489IMG_0516IMG_0527IMG_0529IMG_0949IMG_0953IMG_0958IMG_0969IMG_0963Efter att jag förra söndagen landade hemma på Frösön efter Maldivernaresan så åkte jag tre dagar senare till Dalarna där jag var i ett par dagar och sedan åkte jag till Stockholm. Så helgen spenderade jag på bästa tänkbara sätt på Emelis lantställe på Värmdö. Och sedan i söndagskväll så bor jag inne i stan i Stockholm istället. Vet inte riktigt hur länge jag stannar här förutom att jag nu på fredag ska åka till Örebro över dagen eftersom att jag då ska på styrelsemöte med Nackskadeförbundet, vilket ska bli väldigt spännande. Sedan får vi se helt enkelt. Jag flänger omkring en del men jag blir ju ändå bara rastlös av att vara hemma så lika bra att passa på att hälsa på vänner och släkt när jag ändå har möjligheten. Det betyder allt för mig just nu.

Men så jag har det väldigt bra nu helt enkelt. Dagarna rullar på och nu märker jag faktiskt mycket skillnad på vad värmen gör med nacken. Det gjorde jag ju inte på Maldiverna men jag tror att det var så enkelt att det var flygresan och sängens fel. Nu när inget sådant är inblandat så tycker jag faktiskt att nacken känns lite bättre igen tack vare värmen. Dessutom har jag gett mig fanken att vara utan nackkragen så mycket som möjligt nu om dagarna. Tillslut blir det väl lite som en falsk trygghet kan jag tänka mig och det vill jag ju undvika. Dessutom viktigt att nackmusklerna får försöka bygga upp sig och stabilisera sig igen. Så de senaste dagarna här har jag faktiskt lämnat den hemma när jag varit ute och promenerat. En riktig befrielse att slippa släpa med mig den överallt. Och imorse gick jag faktiskt fem kilometer helt utan den och det kan nog vara nytt rekord. Så det känns ju riktigt härligt! Step by step så går det framåt det här! 🙂

Tankar, känslor och allt däremellan

IMG_0988IMG_8815IMG_8841IMG_9116IMG_9099

14 Maj idag. 236 dagar eller 7 månader och 24 dagar sedan min operation. Innan jag vet ordet av det så kommer det att vara den 20e september igen och då har redan ett år passerat. Tiden går fort när man har roligt tänkte jag skriva, för lite så börjar det ju faktiskt att kännas ibland. Från att ha haft en helt obeskrivligt tuff höst och vinter så börjar det äntligen att se lite ljusare ut. Nu har jag verkligen kämpat mig igenom den allra tuffaste perioden hittills i mitt liv och det känns därför ganska välförtjänt att saker och ting ändå börjar att falla på plats. Jag är i grunden väldigt glad, stark och pigg, jag gör väldigt mycket och får uppleva mycket roliga saker och jag är piggare och friskare än vad jag någonsin varit. Och det kan jag inte ens uttrycka all min tacksamhet över.

Men trots allt de så tryter självklart tålamodet emellanåt, nu när huvudet är friskare än vad nacken är. Jag vill flytta hemifrån, jag vill jobba, jag vill plugga, ja jag vill klara mig själv helt enkelt och få göra allt jag drömmer om. Det är nog det som känns mest jobbigt just nu, att jag vill så mycket men inte riktigt är där än att jag kan få utlopp för allt det. Därför blir psyket och jag som person understimulerad men nacken snarare överaktiverad. Ingenting är omöjligt men det är en konst att få till en balans där båda de parterna är nöjda och i ett optimalt tillstånd. Jag mår inte helt hundra av att vara hemma och vila men nacken mår å andra sidan inte 100 % bra av att fara och flänga så som jag vill och försöker. Då är det svårt att veta vart gränsen går ibland  och vad som egentligen är rätt.

Det är ju bara en tidsfråga tills dess att allt jag babblar om nu kommer att bli bra och fram tills dess så kommer ju självklart smärta osv att pendla upp och ner hela tiden men även om jag vet det så går det inte alltid att låta bli att bli lite besviken när jag vaknar med mer smärta, inte klarar hela promenaden utan nackkrage eller inte fixar att bädda sängen utan att få ondare. Det är lätt att få lite ångest över smärtan helt enkelt. Men jag kan väl inte mer än att sitta lugn i båten och låta tiden och läkningen göra sitt,  då kommer jag ju att vara i mitt drömscenario förr eller senare. När jag ojade mig över att jag varken kan jobba eller plugga eller göra något vidare vettigt till min kloka bästis Emeli så sa hon ”Ja men Rebecka, att bli frisk är väl det mest vettiga du kan göra nu och det är ju precis det du gör. Något vettigare än så kan du väl knappast göra”. En tankeställare att reflektera över när det känns lite jobbigt helt enkelt…

IMG_2067IMG_8907IMG_8900IMG_8898IMG_0974IMG_0902Juste jag får ju heller inte glömma bort att berätta för er att jag på Maldiverna faktiskt satte min fot på gymmet ett par gånger. Jag gav mig på en promenad på löpbandet men det visade sig vara på tok för hårt och stötigt underlag. Då cyklade jag istället tjugo minuter på en sittcykel och det kändes faktiskt ganska bra. Snacka om att jag mådde bra av endorfinernas som det gav i alla fall. Helt underbart, och bara känslan av att få svira om till träningskläder var ju fantastisk. Ett stort framsteg värt att uppmärksammas helt enkelt!

 

Maldiverna

IMG_8485IMG_0248IMG_8505IMG_0859IMG_9410IMG_9429IMG_8773IMG_8528IMG_1866 2IMG_8665IMG_2607IMG_9748IMG_8663IMG_8716IMG_9912IMG_8611IMG_8596IMG_8650IMG_9506IMG_9458 2.jpg

Under tiden som jag inte skrivit här på bloggen så har jag varit på ett av jordens alla paradisställen, nämligen en liten ö i Maldiverna. Så liten att det inte tog mer än en kvart att promenera runt den. Jag vet knappt vart jag ska börja någonstans mer än att jag är så in i bängen tacksam och glad över att jag både fick chansen att åka dit igen men också att min kropp pallade med allt. Resan dit och hem tog vardera 24 h, och hade någon föreslagit mig det för åtta månader sedan skulle det ha varit de mest korkade jag någonsin hört. Det hade liksom aldrig någonsin kommit på världskartan att ens tänka tanken. Men nu fixade jag det och det om något påvisar väl ändå hur bra jag faktiskt har blivit. Nu var det inte så att resan var en dans på rosor för sliten och ont som tusan, det har jag fortfarande men det är ju ingenting mot vad som hade kunnat vara. Nu i skrivande stund slog det mig också att vi förra året faktiskt, utan att ens få pengarna tillbaka, var tvungna att ställa in en långresa på grund av att jag var så dålig. Så jag uppskattar ju minst sagt att så inte var fallet den här gången i alla fall…

Hur som helst gick dagarna i ett och i och med att man gör i princip samma saker varje dag så känns det som om alla dagar har blivit till en endaste dag. Man vaknar, äter frukost, promenerar runt ön, solar och badar, läser bok, äter lunch, lyssnar på podcast, går runt ön, äter middag, spelar kort, sover. På repeat. Svettas gjorde man också, 32 grader i skuggan och desto varmare i solen. Och säkert uppemot 34 grader i vattnet. Helt fantastiskt var det minst sagt. Däremot hade jag faktiskt högre förväntningar på värmens inverkan på min nacke. Jag trodde nämligen att jag i och med värmen skulle få mindre ont i musklerna och så, men så var inte alls fallet. Snarare att jag hade ondare men det beror väl kanske på resan och en alldeles för hård säng. Petigt sånt där där man inte är 100 %. Eller på att jag just på grund av värmen inte kunde ha nackkragen på mig nåt. Hemma sitter den ju på i princip dag in och dag ut. Men kanske var det bra att försöka avvänja mig den lite. Jag vet inte riktigt faktiskt. Har inga speciella restriktioner och heller ingen riktig koll på nåt jag gör med nacken utan går mest på känsla och vad som faller mig in. Det brukar ju gå bra. Tur nu i alla fall att det finns utrymme för vila och återhämtning nu framöver.  Hur som haver så har jag ju också miljarders miljarder bilder från resan så jag får väl ta och bomba er med några inlägg och bilder nu framöver…