Dagen D

Godmorgon! Nu bultar hjärtat lite extra hårt. Tänk att det är idag. Så overkligt. Om 3,5 h ska jag befinna mig på sjukhuset. Det finns ingen återvändo nu. Fast att jag ska vara nedsövd resten av dygnet så är det fullspäckat schema. Kl 12 ska jag vara där och förbereda mig. Kl 15 skjutsar de in mig i operationsrummet där jag ska ligga vaken i 2 h för att bestämma vilken position min nacke ska placeras i för all min framtid. Därefter pågår operationen till ca kl 22 och efter det blir jag placerad på intensivvårdsavdelningen. Först dagen efter väcker de mig. Hade jag fått välja hade de gärna fått väcka mig efter typ tre veckor, då hade jag ju sluppit all smärta i början. Men riktigt så funkar det ju inte.

De första dagarna kommer bli jobbiga, de har läkarna varit övertydliga med. Mamma och pappa kommer inte att känna igen sin egen dotter bakom all smärta och all medicinering. Men det är normalt. Det kommer att vända, det tar bara lite tid. Beroende på så stannar jag på sjukhuset i 2 veckor och därefter på hotell i 3 veckor. Men det är bara en preliminär planering. Med sånt här kan man ju faktiskt aldrig veta helt säkert. Det kan gå fortare men det kan också ta längre tid. Det känns lite som att ge sig över till en helt annan sida, man vet liksom ingenting.

Det finns dock en sak idag som jag tror är viktigare än allting annat. Och det är insikten om att det här kommer gå bra. Våra kroppar är ju så smarta på det viset, varenda liten tanke och känsla påverkar ju hela vårt system på ett eller annat sätt. Och om jag tänker och känner att det löser sig, då tror jag att min kropp känner det också. Då kommer den känna det även när jag ligger nedsövd och blir skuren i hjärnan. De positiva tankarna kommer att skapa den positiva känslan för att få kroppen helt med på noterna.

Så man får helt enkelt lov att bara hopppas på att det kommer att gå enligt den preliminära planeringen. Och det är ju klart att det kommer gå bra, men det står också klart för att idag kan jag dö. Så riskfyllt är det. Men jag har ingen dödsångest. Det enda jag har helt klart för mig är att jag har en så stark, bultande kraft inom mig som bara vittrar efter livet. För jag har så mycket kvar att ge, så mycket att leva för. Det är så mycket jag vill göra här i livet. Jag är inte rädd för att dö men jag har heller aldrig haft en sån lust efter att att leva. En sak är säker och det är att det här alltid har varit min största personliga kamp. Och idag kommer det bli en kamp mellan liv och död. Ingen vet vad resultatet blir. Men här i livet drivs jag av att vinna. Och idag är jag riktigt självsäker på att jag är vinnaren.

Den kommande tiden lär jag inte vara så pigg så vi får se om jag möjligen överlåter uppdateringen här på bloggen till mamma och pappa. Det är många som vill bli uppdaterade med lägesrapport varje dag så då får det bli det deras uppgift att lösa. Fina fina mamma och pappa. Hade det inte varit för dem hade jag aldrig kunnat göra det här i tid. Det var mina läkare noggranna med att påpeka, att jag har tur i oturen som får hjälp nu. Hade jag kommit om några år hade det varit försent. Då hade de inte kunnat hjälpa mig. Det hade varit kört. Så för en gångs skull har man gjort rätt med det här. Det är en rätt lättande känsla.

Sista dagen innan operationen

FullSizeRender 18

Idag har jag varit ledig från sjukhuset. Jag trodde aldrig att den här mellandagen skulle behövas innan operationen men just idag kändes den väldigt välbehövlig. Den där sista mentala delen behöver klaffa en gång för alla. Idag är faktiskt första dagen under hela den här förberedande processen som jag har börjat känna lite smått panik. Inte kalla kårar eller så, men jag börjar liksom landa i allt nu. Innan har det mest känts som något overkligt som ändå inte ska hända mig. Det har varit så långt borta på något sätt. Men jag tror ändå att det är bra att jag faktiskt börjar fatta att det kommer hända, så att jag inte bara vaknar upp ur en chock sen.

FullSizeRender 16FullSizeRender 17FullSizeRender 10FullSizeRender 12

Vi har inte gjort så mycket idag. Eller jag har inte gjort så mycket idag, mamma och pappa har ju jobbat och tränat. Jag däremot har haft så ont att jag mest har legat i sängen och vilat förutom när vi gick ut för att käka lunch och när jag fick lägga mig i lobbyn för att roomservicen skulle städa rummet.

FullSizeRender 13

Och jag har faktiskt gjort en till grej idag som inte händer så ofta nu för tiden. Jag har duschat och tvättat håret. Att stå i duschen när det känns som att huvudet ska ramla av eller att jag ska svimma och slå mig i kaklet är ingen rogivande känsla. Jag har aldrig sprungit ett marathon men jag skulle kunna tänka mig att ansträngningen är lite densamma. Det är en process som kräver mycket energi och vila i ett bra tag därefter. Men nu vill jag få känna mig så gott som fräsch en sista gång på ett bra tag. Efter imorgon har jag ju inte ens något hår kvar på bakhuvudet att tvätta. Det rakar de ju bort. Men det är väl det minsta problemet, sånt växer ju tillbaka.

FullSizeRender 14

Om 24 h ligger jag nedsövd på operationsbordet. Det kommer bli en spännande natt inatt. Hoppas vi lyckas få någon sömn. På grund av smärtan så kan inte jag sova om nätterna så jag tar ju insomningstabletter varje kväll, så efter någon timmes hallucinationer varje natt så sover jag alltid lika djupt. Men alla anhöriga får nog en jobbig natt. Man tror ju det, att sånt här bara påverkar en själv som drabbad men precis som Dr.Gilete nämnde igår, personen som genomlider all smärta och operationen lider oändligt mycket, men de anhöriga lider nästan alltid mer. Viktigt att tänka på såklart.

Jag är så otroligt tacksam att jag ska få göra den här operationen imorgon. Jag tänker inte ens försöka att beskriva det nu. Det är för stort.

 

 

Preoperative laboratory testing

IMG_9126IMG_9111IMG_9112

Pjuuh äntligen har jag fått inta sängposition på hotellet. Det har varit en minst sagt fullspäckad dag med preoperativt laboratorium på sjukhuset sedan nio imorse. Allt för att ha full koll på varenda liten del av min kropp inför operationen. Det har gjorts CT, X-ray, blodprov, kardiologiundersökning, ultraljud och fem olika konsultationer med olika läkare. Och då har jag säkert glömt bort något. Jag vet knappt själv vad jag har gjort för olika tester, jag har bara låtit mig körts runt och försökt ta mig fram genom kroppsspråk. De är ju inte så bra på engelska här. Eller läkarna jag träffar är ju bättre än mig men övriga. Men de har sån koll så det är inget problem. Sen är det tur att jag nördat in mig i allt innan så att jag ändå fattar dessa ord som man knappt förstår på svenska. Typ general anesthesia, vertebra och Intraoperative neurophysiology.

IMG_9124IMG_9116

Och vilken tur att jag har med mig mamma och pappa här. För när man är själv med läkare är det så himla lätt att missa något eller glömma att fråga något. Det har ju hänt några gånger i mitt liv (för att underdriva) att läkarna jag träffar förklarar saker för mig och jag svarar efter varje mening att ”Jaa gud ja jag förstår precis vad du menar! Det är inga problem alls!” och 30 sekunder senare så ”eeh hmm vad sa dom nu igen? Aja strunt samma det var nåt om det där tror jag. Det fixar sig ju, det är ju bara att googla”. Och eller hur, det är ju inte så bra. Men ändå, jag vill inte veta allt om det här. Då blir jag säkert ändå bara rädd. Men det är klart att man aldrig ska säga att man förstår om man inte gör det. Det är ju A och O här i livet. I övriga livet gör jag aldrig det men i sammanhang angående nacken har jag lyssnat på så mycket skitsnack i mina dagar att det går per automatik numer.

IMG_8292IMG_8289

Men här på sjukhuset snackas det ingen skit, det vill jag lova. Aldrig har jag träffat sådana proffs som det praktiskt taget kryllar om här. De har specialistkunskap, är förtroendegivande och tillmötesgående. Och låt oss vara ärliga, det är sällsynt hemma i Sverige. I alla fall om jag talar utifrån egna erfarenheter. Jag litar på Dr.Gilete och Dr.Oliver till 100 %. Det känns så bra och jag känner mig så gott som redo inför operationen på onsdag. Jag trodde att jag skulle bli mer rädd efter idag men just nu är det faktiskt tvärtom. Det är ju faktiskt det viktigaste just nu, att jag känner mig trygg i händerna på de som kommer att rädda och förändra mitt liv för all framtid.