Min skadehistoria

Mitt namn är Rebecka Strömstedt, jag är 19 år och född i Östersund i Sverige.

2008, när jag var 10 år gammal fick jag för första gången ont i nacken. Från ingenstans vaknade jag upp med en smärta som inte verkade vilja ge med sig. Ingenting hade hänt, jag slog mig aldrig och var aldrig med om en olycka. Jag började träffa sjukgymnast där jag fick behandlingar och rehab men ingenting verkade hjälpa. Jag tog kontakt med läkare och gjorde flertalet magnetkameraundersökningar i både Östersund, Umeå och Stockholm. Det visade ingenting. Jag fortsatte att träffa sjukgymnaster och läkare under flera års tid, men trots det hjälpte ingenting.

Under denna tidsperiod från 10 till 15 års ålder var det svårt att hantera hela den här situationen. Jag var bara en ung tonåring och allt jag ville göra var att åka skidor, spela fotboll och vara med på gympan på skolan. Jag var med ibland men oftast inte. När de andra spelade spökboll fick jag promenera runt kvarteret. Jag var med på slalomträningen ibland, men fick hoppa över de flesta träningar för att kunna orka med en gång i veckan. Jag deltog ibland i slalomtävlingar, men bara när jag tvingade mig själv att bita ihop. Oftast kunde jag inte ens vara med på de teoretiska lektionerna i skolan. Det har varit svårt. Jag har aldrig velat något annat än att träna och tävla och eftersom att det alltid varit det bästa jag vet så det har minst sagt alltid varit svårt att veta vart gränsen går.

Men det var ingen fara tänkte alla, ge det lite tid bara så går det över. När man är så ung i den här situationen så vet man knappt vad som är upp och ner, och än mindre hur ens kropp fungerar. Så när professionella säger att ”Ja det är väl klart det går över snart”, så litar man på det samtidigt som man stoppar huvudet under armen och kör. Det är bara att bita ihop, det är inget mer fel på dig än på någon annan. Din smärta sitter bara psykiskt och du är bara deprimerad.

Jag forsatte att träffa så många sjukgymnaster och läkare runt om i landet och gjorde så många magnetkameraundersökningar att jag har tappat räkningen. Ingenting blev bättre, smärtan släppte aldrig och aldrig fick vi bukt på vad felet tycks vara. Allt såg exemplariskt ut. I dessa situationer börjar man till och med tvivla på sig själv-har jag ens ont? Är det bara jag som är känslig? Jag hittar nog bara på allt. Skärp dig nu och så kör vi.

Men så när jag 2013 blev antagen till en fyraårig utbildning på Alpint Vintersportsgymnasium i Östersund gick som smärtan över. Jag hade blivit frisk! Jag kunde fortfarande känna av smärtan när jag belastade mig men jag började träna och åka skidor igen i alla fall. Men redan första tävlingen 2013 kraschade jag i storslalom och slog i huvud och nacke. I flertalet månader förblev jag riktigt dålig. Jag var sängliggandes med en fruktansvärd huvudvärk. Jag var i skolan ett par lektioner i veckan. De första läkarna jag träffade antog hjärnskakning men det visade sig att nacken var huvudproblemet. Men jag blev bara ordinerad vila.

Säsongen senare försvann huvudvärken och nackvärken sakta men säkert och jag började återigen ta upp skidåkningen. Däremot kraschade jag på hösten 2014 igen i storslalom och gjorde illa knät. Jag har även emellanåt under alla dessa fyra år på gymnasiet, så fort jag tränat haft besvär med benhinnor, ljumskar osv. Det är en helt annan historia men i vilket fall har jag oftast inte kunnat träna eller åka skidor på flera månader. Och om jag inte hade gjort illa knät osv i detta skedet hade antagligen nacken börjat spöka igen mycket tidigare.

På hösten 2015 var knät läkt och nacken kände jag inte av något vidare. Jag tränade och var på försäsongsläger i Schweiz. Men så helt plötsligt efter ett spänst och löppass fick jag fruktansvärt ont i nacken igen. Det är väl bara träningsvärk tänkte jag och körde på. Värken tilltog allt mer för varje dag och efter några dagar insåg jag att det är helt omöjligt att fortsätta på glaciären.

När jag kom hem började jag återigen träffa en ny sjukgymnast men som alltid blev jag skickad vidare till ytterligare en ny eftersom att ingen kunde hjälpa mig. Och så igen och igen. Samtidigt träffade jag läkare i Göteborg, Östersund och Åre. Jag gjorde ännu fler magnetkameraundersökningar som visade aningen dysfunktionella diskar i nacke och bröstrygg. Men inget som togs på större allvar mer än att det där självläker av vila och rehab. Jag fortsatte att testa mig fram med medicinering men inget hade verkan. Men ett par mediciner hjälpte mer så jag accepterade det, maxade dosen och körde på med sjukgymnastik i Umeå. Efter fyra månaders pendlande dit varje vecka så slog det slint. Efter rehab och behandling friskförklarade sjukgymnasten mig och sa åt mig att om jag bara började träna och bygga muskler så kommer all smärta att försvinna. Jag lyssnade, hur dumt den än må vara. Jag ljög för alla inklusive mig själv, jag orkade bara inte med den här skiten en gång till. Det är bättre att intala mig att jag är frisk så jag får göra det jag älskar.

Hösten 2016 var jag på försäsongsläger i Österrike, jag började sakta men säkert komma tillbaka och åka mer och mer skidor. Dessa månader var jag på väldigt starka mediciner vilket jag började trappa ned i december. Men efter att jag varit helt utan smärtlindring i bara en vecka hann jag krascha på ett föråk i storslalom ännu en gång.

Jag blev genast riktigt dålig, träffade läkare och sjukgymnast en vecka senare och insåg att jag inte kan fortsätta med skidåkningen. Det var ett otroligt tufft besked men ack så klokt. Efter allt detta var jag och min familj mest glada att jag var fortsatt vid livet.

Sedan detta har det gått flera månader, jag har gjort fler magnetkameraundersökningar och träffat fler läkare. Jag slutade träffa sjukgymnast eftersom att det ändå bara blev värre. Jag fick svar på vad som verkade vara felet i min nacke men jag har alltid tyckt att det inte gett svar på varför jag har så fruktansvärt ont. Det har bara inte känts rätt i magen, det är någonting mycket allvarligare och större som vi missat. Min diagnos förklarade bara inte alla mina symtom. Jag har under mina fyra år på gymnasiet knappt kunnat vara där. Smärtan i nacken har inte tillåtit mig. Och kan man inte ens vara i skolan teoretiskt, så känns det klart att det är något mer fel. Men jag lyckades efter många om och men ta studenten i tid.

Men så sökandet fortsatte, Svenska Nackskadeförbundet tipsade mig om att göra en Upright MRI i London eftersom att jag uppenbarligen inte kunde få mer hjälp i Sverige. Det finns varken resurser eller tillräcklig kunskap i ämnet.

Sagt och gjort åkte jag till London sommaren 2017, fick för första gången i mitt liv träffa en läkare som faktiskt fattade grejen med min nacke och som gav mig många svar. Läkaren i Lodon skickade mig vidare till två specialister Barcelona. Sedan dess har jag varit i daglig kontakt med dem och åkte september 2017 dit för konsultation. Tre specialister I London och Barcelona har fastslagit mina diagnoser och förstått att min nacke kan aldrig läka av sig själv. Det är klart och tydligt att mina symtom kommer att tillta för varje dag som passerar och tillslut kommer jag antagligen inte finnas kvar längre.

Så för första gången på 10 år ska jag få hjälp. De ska operera mig. Det är en av de mest riskfyllda operationerna en människa kan genomgå. Men om det går bra kanske jag inte kommer ha ont längre.I framtiden kommer jag kanske kunna vara utan smärtstillande för första gången på så länge jag kan minnas. Jag kanske kan få bli mig själv igen. Äntligen. Jag visste att det var något mer. Jag visste att det inte skulle gå över av sig själv. Vila så blir det bättre! Skitsnack. Aldrig i livet, inte en dag till. Mitt liv är viktigare än så.

Det har varit en otroligt lång resa och än är den inte över. Det finns mycket jag ångrar men det är ingenting som jag kan göra åt nu. Det är bara att gilla läget, göra det bästa jag kan och hoppas på att det för en gångs skull kommer att lösa sig. Det är bara att hålla i. Det ska bli bättre.